om att vara sjuk

Jag är aldrig sjuk. Sa jag till min chef när jag började på jobbet i juni. Jag är aldrig sjuk så det är ingen fara!
Igår fick jag äta upp mina ord. Jag ringde till chefen.
Jag är sjuk....

Tog en skön sovmorgon. Åt frukost i två timmar. Lyssnade på vad vi hade åstadkommit igår. Spelade in lite ny sång. Pratade typ en timme i telefon med E. Vi skulle ha gått på Liseberg idag, men jag är sjuk. Hon förstod. Hon lät inte så besviken. Tur.
Åt lunch. Couscous, wokgrönsaker, chili, soya. Och vitlök. Så att jag blir frisk. Ska ändå inte hångla. Inte just idag. Inte imorgon heller.

Gick och handlade. Men de hade inte Ben & Jerry's i vår lilla närbutik. Så jag åkte ner till Konsum. I centrum. Köpte en underbar Ben & Jerry's Chocolate Macadamia. Macadamianötter är det bästa jag vet.

Åkte hem. La mig i sängen bland typ fem fluffiga kuddar. Drog täcket upp till hakan. Satte datorn på en stol nära sängen. Öppnade min glass. Tog en sked. Satte på Marie Antoinette. Bra film. Bra musik.
Sofia Coppola är ett geni.

Min chef ringde. Jajamännsan, jag kommer imorgon!

om en produktion

Jag packade upp datorn. Jag hade åkt buss i 2 timmar. Vi kopplade in alla grejer. Han stämde gitarren. Vi lyssnade på låten. Genom hans goa högtalare.
Cirka två timmar ägnade vi åt att spela in gitarren på min senaste dänga. Vi jobbar så bra ihop och har kommit fram till så bra saker tillsammans. Känslan i låten byggs upp mer och mer. Precis så som jag vill ha den.

Det är en så mäktig känsla när ett projekt som man mest har jobbat med själv och drömt om att det till slut ska bli en färdig låt börjat utvecklas till att bli något. När man spelar in på riktigt och inte bara gör små utkast. När det är andra personer inblandade. När duktiga musiker vill spela min musik.

När det blir en riktig produktion av en låtidé. Det är det som gör att man vill fortsätta. Det är den känslan som är anledningen till att det är detta jag vill göra.

om den perfekta meditationen

Var jättetrött. Sådär trött att det är tungt att andas. Så att man tror att man ska falla ihop på golvet. Klarade i alla fall att gå från busshållplatsen och hem. 50 meter. Kändes som en mil.
Det var kolsvart hemma. När jag åkte var det full fart. Nu helt dött. Nästan lite skrämmande. Tyst. Tände lampan. Tände lampan vid pianot. Satte mig på pianostolen. La fingrarna på tangenterna.

Musik kom. Ut ur vårt vackra piano. Spelade soulballader ur The Slick Book. Spelade Bo Kaspers-låtar. Spelade egna låtar. Spelade nya låtar som inte fanns förrän jag tryckte ner tagnenterna. Till varje låt fanns en speciell relation. Minnen. Fina och fula. Vemod. Lycka. Sorg.

Nu är det snart dags att ta farväl. Farväl av vänner som man inte kommer att träffa på en väldigt lång tid. Gänget kommer att spridas över hela Sverige i höst.
Det kommer att finnas kvällar då jag sätter mig vid pianot och spelar. Blundar. Kommer minnas den här sommaren. Sommaren med er. Tack.

om en röst i radio

Lyssnade på morgonpasset i P3 hela dagen på jobbet. Gästsidekick: Navid Modiri. Hulebäcksgymnasiets stolthet.
Det slog mig efter ett tag att jag under varje låt satt och längtade lite tills låten skulle ta slut. För han har en vacker röst. Navid. En röst som tilltalar mig. Tydligen. Lite sådär lagom göteborgsk touch. Och ganska basig.
Men det var nog hans uttryckssätt. Kanske?
Efter en ganska lång stunds analyserande kom jag på det. Hans röst och sätt att uttrycka sig liknade en kille som jag var ihop med ett tag. Ett ex. Och när jag var ihop med honom var det hans uttryckssätt som jag föll för. Och som jag fortfarande kan minnas.

Frågan är då: Är det för att Navid påminner om exet som jag gillar hans röst eller är det de båda har gemensamt jag är lite svag för?
Du som är psykolog kan väl berätta?

om en freestyle II

Det blev freestyle. Hade inget annat val. Tog med en massa skivor. Bland annat båda Salem Al Fakirs skivor, Detektivbyråns "Wermland", 6 skivor med Michael Jackson, alla John Legends skivor. Och så vidare.
Skämdes dock. Mycket. Hade den i väskan. Freestylen alltså. Var svårt att byta skiva utan att någon skulle se. Men jag tror att jag lyckades.

Här ligger den gömd i min väska tillsammans med den fantastiska boken Into the Wild av Jon Krakauer

Örebro är en fin stad för övrigt. Och festen hos Latino vad grymt. Sov i en Tottenhamspelares säng i natt. Minus Tottenhamspelare. Fick bara låna hans rum... Men ändå!
Mysig fika på stan i Örebro. Fick vara med när Latino köpte sitt 700:e par klackskor. Eller något sånt. höööööööga.

Tåg hem. Freestyle. Salem Al Fakir. John Mayer. Detektivbyrån. Äcklig tågtoa.

om en freestyle

OK, det här är lite pinsamt. Men vad gör man inte?
Min gröna iPod mini (som för övrigt också är lite pinsam) har pajat. Inte så konstigt. Jag har haft den sen 2an på gymnasiet. Vet inte vilket år det kan ha varit. Typ 2005 eller något. Längesen i alla fall. Så det var nog ganska väntat att den skulle paja.
Har tänkt köpa en iPhone, men den kostar ju sin slant och jag har inte råd just nu.
Och idag ska jag åka tåg. 3 timmar. Till Örebro. Och i morgon ska jag åka hem. Tre timmar. till Göteborg. Utan musik?! GAH!

Letade i hela huset. Hittade till slut vad jag sökte. En gammal dammig CD-freestyle. Pinsamt. Att behöva använda den gamle räven. men vad gör man inte?
Så nu när jag åker till Örebro ska jag alltså vara retro nog att använda en CD-freestyle. Är 90-talet och början av 2000-talet retro än kan man fråga sig? Nja... Jag gömmer den nog i väskan.

om en märklig promenad

23.30 gick bussen från kungsportsplatsen. På sätet bredvid mig fast på andra sidan gången satt en kille med gröna byxor. En kille jag inte kände igen. Jag såg att han tittade lite åt mitt håll. Jag hade ju röda byxor.

"Ursäkta, detta känns väldigt konstigt, men jag bara undrar, jag såg att du hade ett tuggummipaket, det är inte så att jag skulle kunna få ett? Förlåt det här känns väldigt konstigt..."

Så började det. Sen pratade vi länge. Resten av bussresan.
Bussen fortsatte inte mot Skogen. fick gå. Det skulle han också. Vi tog en promenad. En nattlig promenad. En märklig promenad. Genom ett mörkt Mölnlycke. Åt samma håll.
Han fattade inte hur man kunde lägga så mycket tid på musik. Som jag gör. Men han tyckte att det var bra. men han fattade inte.

"åt vilket håll ska du?"

Åt samma håll. vi gick. Strosade. Han klagade på att jag gick för fort. Jag saktade ner.

"Har du bråttom någonstans?"

Nej. Jag bara går fort. Det gör jag alltid.
vi kom fram till mitt hus. Nu skulle vi inte åt samma håll längre.
Hur säger man hej då när man har känt varandra i tjugo minuter och vet att man aldrig kommer att ses igen. Vet knappt vad han heter. Bara hans förnamn.
Efter lite eftertanke blev det en kram.

"Tack för promenaden! Trevligt att träffas!"

Ses aldrig mer? Fast det kanske inte behövs. Det var där och då. Och märkligt.

om att missa bussen

Jag förstår inte vad som är fel på mig. Alltid när jag ska med bussen missar jag den. Får alltid ta nästa. Vänta en halvtimme extra. Måste verkligen skärpa mig.
men jag missar liksom inte bussen sådär grovt. En minut kanske. Två kanske. och aldrig den bussen som går från ICA-affären, utan bara den som går precis på gatan nedanför vårt hus. Måste vara för att det är FÖR nära. Eller?

om liftare

Jag satt i bilen. Det ösregnade. Jag var på väg hem från jobbet. Svängde av mot den där leden. Som jag alltid tar. På busshållplatsen stod två tjejer med ryggsäckar. Den ena pekade med tummen. Sådär som liftare gör. Jag handlade på impuls. Svängde. Släppte in tjejera.
"Can you drive us to the city center?"
Tyskar. Trevliga. Lite hippies. Jättesnälla. Tacksamma.
De var på rundresa. Liftade överallt. Tältade. Hade aldrig varit i Göteborg innan.
Det var trafikkaos i centrum. Men till slut kom vi fram till centralstationen där jag släppte av dem. Lämnade en lapp. På den hade jag i all hast klottrat ner lite grejer jag tyckte att de borde se i Göteborg. Och mitt namn och telefonnummer. "If you need something".

Spännande. Nu kan jag bocka av det från min lista över saker att göra innan jag dör. Plocka upp liftare.

om röda blöta byxor

Jag gjorde det som jag bara har hört andra göra. Jag tog på mig mina byxor när de var blöta. Mina fina röda. Tvättade för första gången. De hade fått en fläck.
tog ut dem ur tvättmaskinen. De var kalla och dyngsura. Vrängde dem. Drog i dem.

tog av mig strumporna. Tog av mig byxorna. De gröna. Satte på mig de dyngblöta röda. Gick runt en stund.

Urinvägsinfektion nästa?

om båtliv

Då sitter man nere i ruffen och skriver. Det regnar. Lyssnar på morgonpasset i P3 på pappas "vevradio" som prasslar. Har inget internet som funkar till min MacBook så jag får nöja mig med familjens superstora laptop.
Bleve upplockad i Grebbestad igår efter en lång bussresa med Peter Siepen på sätet framför.
Grebbestad. Är en hamn med mycket folk. Och vår båt låg på en förbjuden båtplats utanpå en motorbåt som skulle säljas. Jättestor. Jättevit. Jätteglansig.

Naturhamn. Tilläggningen var väl lite mindre smärtfri. Backen på vår båt är inte vad den borde vara. Men efter mycket meck fick vi en fin plats här bredvid våra vänner.
Kvällen spenderades grillandes på klipporna.
Kortspel i grannarnas ruff. Fotogenlampa.
Sova. Obekvämt. Smatter på taket. Regn. Frukost nere i ruffen. Lyssna på P3 i vevradio. Nu är det dags att gå. Bli blöt. Det är båtliv.

om att vara i tid och om dubbelfika

Det är konstigt med mig. Jag är alltid i tid när det är något superduperviktigt jag ska till. Typ jobbet. Typ anställningsintervju. Typ spelning. Typ intagningsprov. Typ när jag ska resa långt.

Men när jag ska ta bussen härifrån Mölnlycke. Då får jag alltid springa. Alltid. Hur mycket packning jag än har. Tar jag bilen - inga problem. Bussen - får jag springa.
Idag hann jag med bussen. Jag sprang. Klockan gick före så jag var övertygad om att jag hade missat den. Tills jag hörde ljudet. Det där brummande. YES! Jag hann!

Hann även med tåget till Alingsås. Åt lunch och fikade med Läckan i Alingsås efter att ha fikat med Pannkaksguden i Göteborg. Dubbelfika.
Chailatte i Göteborg. På Avenyn.
Lunchbuffé och cocosboll och cappuccino i Alingsås. Tåg fram och tillbaka och sen buss. Lyckades inte missa någon av dem. Gött!

Får se om jag hinner med bussar och tåg imorgon. Ska haka på familjen som seglar i bohuslän. Sweeeeeet....

om polisbilar och brännmaneter

När jag åkte hem från jobbet idag körde en polisbil om mig. Då spänner man sig lite extra. Kollar på hastighetsmätaren. Jodå lagligt körde jag allt. Det gjorde inte polisbilen. Låg bakom den jättelänge. Såg hur andra bilar saktade in lite. Alla körde laglydigt och gjorde inga dumma omkörningar eller körde över heldragen linje.
Den enda som körde lite för fort var polisbilen.
Jag följde den med blicken. Tänkte på den lite som en brännmanet. När man ska bada i havet kollar man ju alltid så att det inte finns någon brännmanet i närheten. Och om det nu gör det - som man kan förvänta sig här på västkusten - så håller man stenkoll på den även när den simmar iväg.
Lite samma sak med polisbilar. Man håller liksom koll på den. Slänger ett öga mot den då och då för att se var den är. Även om man vet att man inte har gjort något fel.

om ett halleluja moment

Vad är ett halleluja moment? Det borde ju va när det går riktigt bra? Typ som i den här videon...

om röda byxor och om chefer

Röda byxor. Det är inne. Tror jag. Man ser dom överallt i alla fall. Jag köpte till och med ett par själv i början av sommaren och dom har använts flitigt.
Varför just rött? Jag som hänger med lite dåligt har nog inte riktigt fattat hypen men jag köpte ett par ändå. Det var ju rea. Och dom satt bra. Eller i alla fall ganska bra.
Upptäckte i slutet av terminen att vår lärare lite oväntat hade ett par knallröda byxor. Trodde inte att han var den vågade personen som tar steget liksom. Men det var tydligen hans "gigbyxor". Han hade dem på gigs. En annan som har röda byxor på gigs är Simon Norrsveden.
En person jag känner sa en gång att han "aktade sig för att köpa röda jeans för att det var så brattigt". Fastän han tyckte att det var snyggt. Konstigt.

Jag har ett par mintgröna också. Vet inte om det funkar lika bra. Det var också rea. Sånt här kanske man inte ska avslöja på internet. Alla kan numera läsa att mina färgade byxor var billiga. Ajdå.

Vi var ute och badade idag. Någonstans i södra skärgården. Lerkilstrakten. Det var varmt i vattnet. Och "slippery" stenar. Vi åt räkor och makrill och kyckling och bröd och mycket annat gott. Pratade massa strunt. Berättade rövarhistorier.
Vi kom in på ämnet chefer. På liseberg. S hävdade att de hade det bästa jobbet.
"Varför?" frågade jag
"Jo men dom går ju mest runt i parken"
"och gör vadå?"
"Sånt som chefer gör"
"vad gör chefer då?"
"jomen sånt där... ser till så att dom som jobbar mår bra. Och allt annat som chefer gör."

Jag vill också bli chef. Se till så att folk mår bra.

Om att vara besökt och om utländska telefonsamtal

Nu har min myspace www.myspace.com/sofiahallgren fått 144 besökare. Låten har spelats 141 gånger. På tolv dagar! Stort. Stort. Stort.
Min blogg däremot har ingen besökt. Det gör mig inte så mycket. För min myspace har 144 besökare på tolv dagar. Det är tolv besökare om dagen. Det kanske låter lite för alla er som har typ 5000 besökare om dagen. Men för lilla mig som trodde att jag skulle förbli osedd på myspace är detta coolt. Och stort.

Nu medans jag satt här och skrev i godan ro ringde telefonen. Ett låååångt nummer på nummerpresentatören. Min mormor brukar kalla den för skvallertant. Nummerpresentatören alltså. Någon sa/skrek "Annika" med någon konstig brytning. "Do you speak English?". Mammas österrikiska vän ringde. Jag vågade inte säga att jag kan tyska. Vi pratade en stund. Hon fick numret till mammas mobil.
Spännande med utländska samtal. När jag var liten var jag livrädd att Iris skulle ringa när jag var ensam hemma. Tyckte att den österrikiska tanten var lite läskig. Nu tycker jag bara att det är coolt. Spännande. Och roligt att prata engelska. Eller tyska om man så vill.