om den perfekta meditationen

Var jättetrött. Sådär trött att det är tungt att andas. Så att man tror att man ska falla ihop på golvet. Klarade i alla fall att gå från busshållplatsen och hem. 50 meter. Kändes som en mil.
Det var kolsvart hemma. När jag åkte var det full fart. Nu helt dött. Nästan lite skrämmande. Tyst. Tände lampan. Tände lampan vid pianot. Satte mig på pianostolen. La fingrarna på tangenterna.

Musik kom. Ut ur vårt vackra piano. Spelade soulballader ur The Slick Book. Spelade Bo Kaspers-låtar. Spelade egna låtar. Spelade nya låtar som inte fanns förrän jag tryckte ner tagnenterna. Till varje låt fanns en speciell relation. Minnen. Fina och fula. Vemod. Lycka. Sorg.

Nu är det snart dags att ta farväl. Farväl av vänner som man inte kommer att träffa på en väldigt lång tid. Gänget kommer att spridas över hela Sverige i höst.
Det kommer att finnas kvällar då jag sätter mig vid pianot och spelar. Blundar. Kommer minnas den här sommaren. Sommaren med er. Tack.