om vemod och saknad

Vemod. Är ett bra ord.

Det är kul att vara tillbaka på SVF. Och det är vemodigt. När jag gick in i det sunkiga solgårdsköket. Tänkte på middagar. Tänkte på frukostar. Luncher. Frukost på balkongen. Den sunkiga kylen. Den saknar man nästan. Även om herrgårdskylen kommer att bli lika sunkig.

Men det är ju inte solgården jag saknar. Det är de som bodde där. De som gjorde mitt första år på SVF. Några av dom jag räknar till mina bästa vänner. Även utanför SVF. Vänner för livet. som jag nu inte kan gå in till varje kväll om jag mår lite dåligt. Som jag nu måste ringa. Vänner jag inte kan knacka på deras dörrar när det är dags för frukost. Vänner som alltid fanns där. De finns fortfarande. men de är så långt bort.

Det är ett nytt år. Det är nya fina människor. Nya vänner för livet. Men det här året bor jag på Herrgården. Och inte Solgården. Och alla Solgårdsmänniskor som jag hängde med förra året finns på andra ställen. I andra städer. Men alltid i mina tankar.

om att bli ihopparad med en av dina vänner

Set me up with one of your friends sjunger Chris Thile i Nickel Creek.
Så brukar det ju vara? I gänget här hemma har det verkligen varit så. Men det är ganska roligt också. Och det bästa sättet att träffa någon på måste ju nästan vara genom sina vänner. Då vet man redan innan att det inte är en idiot med mördarhistoria.
Ju större bekantskapskrets, desto större chans att lyckas bli ihopparad med någon kompis kompis.

Låten, Set me up with one of your friends är en av mina favoritlåtar. Tyvärr finns den inte inspelad. Så man får hålla till godo med YouTube. Trist men sant.

http://www.youtube.com/watch?v=ylf4xzFeXf8

om ett brev

Hittade en hög med brev som jag inte hade öppnat idag. Ganska många tråkiga brev. Såna brev som jag fått under tiden jag gick på SVF och som mamma och pappa hade sparat. Typ kontoutdrag. Brev från Erikshjälpen med uppdateringar om projekt dom gör.
Men ett brev visade sig vara intressant. Och jag fick fruktansvärt dåligt samvete för att jag hittade det så sent. Det var ett brev från mitt fadderbarn i Kambojda. En teckning. En rapport om hur det går i skolan. Om hur han mår. Foton. Jag storgrät. Och skrev ett brev till honom.

Låttips: Heal the world med Michael Jackson. Visst är det lite klyschigt, men den låten kom direkt upp i hjärnan när jag fick brevet. Lyssna på den och gör som Michael säger.

om en separation och om ett monster

Så farligt är det väl inte. Nej det är det ju inte. Vi ses ju snart. Eller? Stockholm. Malmö.
Leprechaun Hayride spelade i Långared idag. Fantastiskt bra. Även denna gång. Bluegrass när det är som bäst. Men lite sentimentalt blev det. Nr kommer vi ses nästa gång? Hela sommaren har vi alltid haft något säkert datum eller något spikat tillfälle. Nu börjar allvaret. Plugg. På olika orter.

När jag kom hem och gick in genom dörren satt den största spindel jag någonsin sett på väggen. Trodde inte att det fanns så stora spindlar i Sverige. Hade jag inte varit så livrädd hade jag tagit en bild på den. Men jag vågade inte. FY FAN FY FAN FY FAN FY FAN.
Vågade knappt röra mig. Fast jag ville ju inte vara i samma rum som den. Så jag gick ut. Och släckte. Och hoppades att den var för stor för att ta sig under dörren. Kommer att drömma mardrömmar inatt. Om monster.

Låttips: Doubting Thomas med Nickel Creek. Fruktansvärt bra. Får mig att gråta varje gång. Ska nog göra det nu. Lite i alla fall.

om små och stora genier

13 år är han. musikalisk som få. Men det har han ju med sig från födseln. Ödmjuk är han också. Spelar cello som en liten gud.
Vi riggade studion i vardagsrummet. Ljudkort. Mick. Dator. Och så vidare. Han hade övat. Och lyssnat.
Kände av det där YEAH när vi var klara. Tog några timmar, men inte farligt lång tid. 3 timmar kanske. Han är den yngsta musikern på min senaste produktion. Men kanske den coolaste?

Låttips: Imagination med Al Jarreau. Skitbra låt. Man blir pepp direkt. Passar för alla tillfällen. Lyssna på blåset. Magnifikt. YEAH. Al Jarreau är ett geni. Kanske lite större. Till växten i alla fall.

om spöken och monster

Spöken finns. När jag cyklar hem i natten. De lurar bakom buskar. Bakom träd. De prasslar lite. Avslöjar att de finns. De står i skuggona. När jag cyklar hem i natten. De står innanför förrådsdörren när jag öppnar den för att ställa in cykeln. De gömmer sig när jag tänder lampan. Men när jag släcker och stänger dörren, när jag låser, då finns de. I busken bredvid. I trädgården. I skogen.
När jag låser upp dörren. Då står de i busken. Prasslar. Avslöjar att de finns. De finns i hallen. Men springer ut i mörkret. När jag tänder lampan.

Tänkte börja tipsa om en låt varje blogginlägg. Nu tänkte jag tipsa om Snow Patrol - Open Your Eyes. Den är bra. Inget mer med det. Den är bra. Jag mår bra av att lyssna på den. Då försvinner spökena.

om mästerverk

Vissa saker är mästerverk. Coldplays Viva La Vida album är ett mästerverk. Från början till slut. Kan inte säga vilken låt som är bäst för de hör ihop. Men om jag måste välja så är det nog Lost och Death and all his friends. Det finns minnen. Minnen till de låtarna.

Jag sitter och mixar. Om tre timmar har jag dygnat. Men jag kan inte låta bli. Det kommer att bli så bra. Två dagar har jag ägnat åt inspelning av trummor och bas. Jag och One-Take-Pertta och One-Take-Dave.
Lyssnar på låten nu. Tänker YEAH. Det är så gött att tänka YEAH om något som är mitt eget. Kommer kanske inte bli ett mästerverk. Men ändå ett YEAH. I mina öron. Och det är nog viktigast. Att vara nöjd själv. Och det är jag. Jättenöjd.
Nu är det bara stråkkvartetten och sångarna och syntarna kvar. YEAH. Och mixning.
Lite ska jag göra inatt. Mycket kommer att göras i framtiden. Men snart ska den bli klar. Förhoppningsvis.

om hemmafester

Ikväll är det fest. På vår gata. Kalkstensvägen. Satt på bussen hem. Märkte hur den, hållplats efter hållplats fylldes med lulliga ungdomar i 14-15-16-17-årsåldern. Kanske 18. Kanske. Svårt att avgöra...
Lite fulla. Någon gömmer sig längre bak i bussen. Gömmer sig för någon som inte vet att hon ska på fest?
Det sjungs. Det klirrar om kassar. de diskuterar partylåtar. De diskuterar sprit. De diskuterar fester. De skrålar. De spekulerar i vilka som kommer att vara där.
Va?! Kommer han va där? Tjejen gör en lustig min. Det finns historia. Som är privat, men hon vill ändå att tjejerna ska veta att det ändå har hänt nåt. Hon vill berätta. Men inte va för lätt.

Minns tillbaka till den tiden. När hemmafesterna var festerna. När nattklubb var lika med falskleg. När hela Mölnlycke kom på festen. Och alla hade bra historier att berätta efteråt.
Och alkohol var spännande. Och farligt. Och nytt. Och förbjudet. Då måste man ju ha det. Några rökte. Andra stod emot. Vissa snodde sprit från sina föräldrar lite ur varje flaska så märker de inget. Andra hade "kontakter". Andra hade syskon över 20.
Det hånglades mycket. Jag var dock alltid för feg för det. Och lite för mesig. Ingen ville ha en sån som jag.
Det dansades mycket. I vardagsrummet. Många högtalare sprängdes. Många glas gick i kras.
Det hände att polisen kom. Det var största skräcken. Polisen. Hjälp.
Det hände att grannarna klagade. Sura kärringar. Fattar dom inte att vi har fest?!

Saknar det nästan lite idag. Nu är det nattklubb eller bar. Möjligtvis en förfest hos någon. Med ett mindre sällskap. Sansat. Tillåtet. Man köper det man vill dricka själv. Kanske dricker man varannan vatten. Annars får jag så ont i huvudet imorgon!
När man var 16 var "varannan vatten" okänt. "Sansat" förekom aldrig.

Då var det fest varje helg nästan. Vart i hela friden tog föräldrarna vägen?!

om han i affären

Han sitter i kassan. I en butik.
Jag handlar. Ceasarsallad.
Vi känner varandra. Lite. Både för bra och för dåligt. Man vet exakt vem den andre är. Gått på samma skola. Varit på samma fester. Har gemensamma vänner. Bor i Mölnlycke. Bara det säger det mesta. Mölnlycke.
Hej
Vi pratar en stund. Om framtid. Och dåtid.
Ha ett bra liv.
Vi säger det inte men menar det. Kanske. Kanske vi aldrig ses mer. Kanske det dröjer tio år. Kanske vi ses imorgon. Kanske. Kanske inte.

om ett beroende

Jag är beroende av två saker. På riktigt beroende. Så att jag får abstinensbesvär. Så att det påverkar mig i mitt sätt att leva.

KAFFE
ELIZABETH ARDEN 8-HOUR CREME (även kallad hästsalvan)

Igårkväll trodde jag för en minut att jag hade glömt väskan på bussen. Jag letade febrilt efter den och inte en enda gång funderade jag över om plånboken var borta. Allt jag tänkte på var min hästsalva. Mina torra läppar sved. Mitt hjärta sved. Jag tände lampan. Väskan låg mitt på golvet. I väskan låg salvan. YES!

Varje morgon har jag samma rutin, vilken i princip bygger på att jag brygger kaffe, äter frukost, häller kaffet i min thermosmugg och sedan åker till jobbet. Det gjorde jag även idag. Men jag glömde en liten detalj. Jag glömde ta med kaffet! När jag upptäckte detta slogs jag av en hemsk huvudvärk som inte gick över förrän jag fick en kopp gratis på en Preem-mack vilken jag delar ut tidningar till.

Det är inte bra att vara beroende av saker. Kaffe kan jag klara mig utan när jag inte jobbar. Hästsalvan kan i nödfall bytas ut mot Lypsyl. Men det är inte riktigt samma grej. Det blir inte riktigt lika bra. Jag köpte hästsalvan i Hong Kong. Billigt. Billigare än hemma i alla fall. Min största skräck är att den ska ta slut och jag ska bli tvungen att köpa en ny som kommer att ruinera mig. Tur att jag köpte två i Hong Kong.

Jag vet att bilden är spegelvänd, det är bara för att jag tog den med datorns kamera och jag vet inte riktigt hur man gör för att spegelvända tillbaka den....

om besök, om en sked och om en speciell kärlek

Besök. Det är det bästa jag vet. Att ha gäster. Att få ta hand om lite. Visa upp Göteborg. Visa alla bra ställen. Smultronställen.

Efter U2-konserten sov vi. Besökarna och jag. Skedade. Svettades. 4 i en säng. Bara för att det var mysigt. Bara för att vi inte setts på länge. På morgonen var vi bara 2. Personerna på kanterna hade blivit utknödda. Låg på golvet eller i någon annan säng. För sängar fanns det gott om. Ändå skulle vi sova i samma. För det var mysigt. För att ingen skulle bli ensam.

Det kändes lite tomt. När du åkte. Någonstans i närheten av hjärtat. Det är en väldigt speciell kärlek. En väldigt speciell vänskap. Som jag aldrig har stött på förr. En väldigt speciell relation. Mellan oss. Svår att sätta fingret på. Men vi ses ju snart igen? Men ändå vemod. Ändå en känsla av att du är långt bort. Och du kommer vara långt bort. Men det kommer ändå alltid vara du och jag? Som de vänner vi är?

om att köa, om att vänta och om den bästa konserten

207. Det var numret på min hand. Jag skulle in som nummer 207 på Ullevi.
Alla i gänget fick nummer. Alla utom Hunken som kom en massa timmar för sent och fick stå i en annan kö.

Vi hade picknick. Pastasallad. Kassler. Bröd. Läsk. Vatten. Papptallrikar. Plastmuggar. Plastskedar. Filt.

Det var sol. Varmt. Vi solade. Vi pratade gamla minnen. Vi pratade om framtiden. Vi pratade om U2. Lyssnade på U2. Spekulerade i hur konserten skulle bli.
Gick på äckliga bajamajor. Stod i kö till de äckliga bajamajorna. Usch.

Vi ställde oss i nummerordning. Vi som hade nummer. 300 stycken var vi. Speciell kände man sig.
Vakter med megafon fixade ordning och reda. På ett led med händerna på varandras axlar tågade vi in på Ullevi. Först.
Vi powerwalkade över planen. Fick inte springa. Vet inte vad straffet för spring var, men det måste ha varit hårt. Riktigt hårt.
Vi nådde målet. THE CLAW. Stod i cirkeln.
Hunken ringde. Var är ni?! Jag powerwalkar allt var jag kan!! Okej, jag kommer! Jag ser er!
En reunion utan dess like.

Ännu mer väntan. Ignorerade kissnödigheten så gott det gick. Det gick liksom inte att ta sig ut. Då skulle jag förlora platsen. I THE CLAW. Så jobbar jag inte.

Snow Patrol gick på. Peppade publiken. Vi sjöng med för fulla halsar. Värmde upp inför U2.

Ännu mer väntan. När kommer de? De gick på typ halv tio igår. Undrar om det är samma idag?
U2 gick på. Typ halv tio. WOW vad bra! WOW vad nära Bono var! WOW vad coolt när broarna åkte över våra huvuden! WOW när Beautiful Day kom! WOW när alla tände mobilerna på One! WOW när alla tog på sina masker! WOW vad fort det tog slut....

Det var den bästa konserten. Den bästa jag någonsin varit på. Kanske den bästa jag någonsin kommer att vara på.

om att få oväntat besök

Var stressad på jobbet. Lite mer än vanligt. Telefonen ringer. Mamma.
Om några timmar kommer våra österrikiska vänner hem och vill se vårt välstädade hus.
Jag hade aldrig träffat dem innan. Eller jo, Lisa träffade jag när jag var 8 år. Men inte sen dess. Och skulle hon och hennes pojkvän komma. Och jag skulle inte hinna städa. Och jag skulle inte hinna allt det jag skulle hinna. Och hela världen skulle sprängas. Och sugas in i ett svart hål.
Typ så kändes det.
Var nervös. Hela eftermiddagen.
Det släppte när de kom. Trevligaste och mest chilliga paret ever. Några år äldre än mig, men inte farligt. Vi pladdrade oavbrutet från det att de kom tills dess att vi sa god natt. Eller Gute Nacht. På tyska.

De var fascinerade över vår trädgård. Med skogen och berget. Och rådjuren. Rådjuren var fascinerade av oss. Rådjuren var också lite av ett oväntat besök. Hade inte sett dem på länge. Men nu visade de upp sig från sin finaste sida. Nu när vi hade storfrämmat. Vilken timing!

Har nu blivit inbjuden till Wien. Nästan befannen att komma dit. Vilken befallning alltså. Jag är riktigt sugen på att lyda. Wien har jag alltid velat se. Och nu har jag gratis boende mitt i stan. Sweet.

Imorgon är det U2. YEAH.