om en märklig promenad

23.30 gick bussen från kungsportsplatsen. På sätet bredvid mig fast på andra sidan gången satt en kille med gröna byxor. En kille jag inte kände igen. Jag såg att han tittade lite åt mitt håll. Jag hade ju röda byxor.

"Ursäkta, detta känns väldigt konstigt, men jag bara undrar, jag såg att du hade ett tuggummipaket, det är inte så att jag skulle kunna få ett? Förlåt det här känns väldigt konstigt..."

Så började det. Sen pratade vi länge. Resten av bussresan.
Bussen fortsatte inte mot Skogen. fick gå. Det skulle han också. Vi tog en promenad. En nattlig promenad. En märklig promenad. Genom ett mörkt Mölnlycke. Åt samma håll.
Han fattade inte hur man kunde lägga så mycket tid på musik. Som jag gör. Men han tyckte att det var bra. men han fattade inte.

"åt vilket håll ska du?"

Åt samma håll. vi gick. Strosade. Han klagade på att jag gick för fort. Jag saktade ner.

"Har du bråttom någonstans?"

Nej. Jag bara går fort. Det gör jag alltid.
vi kom fram till mitt hus. Nu skulle vi inte åt samma håll längre.
Hur säger man hej då när man har känt varandra i tjugo minuter och vet att man aldrig kommer att ses igen. Vet knappt vad han heter. Bara hans förnamn.
Efter lite eftertanke blev det en kram.

"Tack för promenaden! Trevligt att träffas!"

Ses aldrig mer? Fast det kanske inte behövs. Det var där och då. Och märkligt.