om julafton

Julafton är fint. Väcktes av mamma och pappa som kom med frukost på sängen. Ett paket låg i en strumpa under sängen. En bok.

Farmor och farfar, julmat, Kalle Anka, tomten, paket. Umgås.

Och till sist. Innan vi går och lägger oss, läser mamma julevangeliet. Tradition. Som vi gör varje år. Kanske för att vi gör det varje år. Eller kanske för att påminna oss om varför vi firar jul egentligen. För vare sig man tror på det som står i bibeln eller inte så firar vi faktiskt jul till minne av Kristi födelse för 2000 år sen. Det är därför butikerna julskyltar. Det är därför vi handlar julklappar. Det är därför det ges ut nya julskivor med samma gamla låtar på, år efter år. Det är därför vi bakar pepparkakor. Det är därför vi har en gran. Det är därför vi hänger stjärnor i fönstren.

För vare sig man tror eller inte så är det därför vi firar jul. För att Jesus föddes.

om att ha tråkigt

Jag har sällan tråkigt. Ibland önskar jag nästan att jag kunde få ha lite tråkigt. För jag har aldrig fem minuter till övers. Måste alltid ta mig tid för att göra saker som faller utanför ramen för "måsten".

Men nu, en helt vanlig lördagkväll, fick jag tråkigt. Utan förvarning.

Det är inte så mycket folk här över helgen och min bästa vän roar sig med hemligheter. Det finns saker jag skulle kunna göra. Stycken att öva på, låtar att skriva, läxor att göra. Men jag orkar inte riktigt. Och har inte lust. För en gångs skull.

Han har åkt iväg på fest. Så honom kan jag inte heller vara med.

Jag vet att snart kommer jag ha roligt igen. Så jag kanske borde ta tillvara på tråkigheten och njuta av den en stund. Det kommer nog dröja innan den kommer tillbaka.

om att säga det

Jag hade väntat länge. På att säga det. En sak. Inte så stor egentligen. Men ändå något som tyngde mig. Som jag ville diskutera.

Men det försvann. Samtalsämnet byttes direkt när jag hade sagt det. Och då undrade jag. Varför brydde jag mig?

om hemligheter

Det finns en hemlighet. Och den är ganska stor. Och mastig. Därför får du inte veta. Det är bara en person som vet. Det kanske stannar där. Antagligen. Så att ingen får veta. Aldrig någonsin. Eller?

om att äta ute

Det är ju värt. Att äta ute. God mat. Gott vin. Gott sällskap. Klyschigt?

Men det är ju sant. Gårdagens middag på en grekisk restaurang i Majorna var verkligen något av det mysigaste på länge. Två rätter unnade jag mig i grupptryckets anda. Och gott var det. Och mätt blev jag. Och lite påverkad av vin och öl.

Det är speciellt det där med att träffa vänner man inte sett på ett tag och gå ut och äta. Känns lite högtidligt liksom.

Och i morse tog käkade jag frukost ute också. Också värt. Blev mätt igen. Och kissnödig av allt kaffe.

Har dock inte kollat mitt konto än. Det lär vara tomt....

Planer är ingenting, planering är allting

Ibland är det så gött att planera. Ibland är det så irriterande. Ibland är det gött att planera lite spontant.

Jag planerade in en spontanresa till Stockholm idag. Om några veckor ska jag spendera en hel helg i vår huvudstad. Det skulle kunna heta att jag vill se Fibes, Oh Fibes! som spelar någonstans där på lördagen, men huvudskälet är nog att jag vill träffa mina vänner och bara njuta av Stockholm. Fattar inte varför jag gillar den staden så mycket, men bara tanken på att jag förhoppningsvis någon gång kommer att flytta dit gör mig glad. Och det är ju positivt.

Läste ett citat av någon en gång: "planer är ingenting, planering är allting". Stockholm är planerat. Bokat. Köpt. Klart.

Jag vill se FUSE:s föreställning Noir i Göteborg om några veckor. Det är mer en plan. Inte så planerat. Får se om jag har råd. Men jag vill verkligen se den. Om någon nu läser min usla blogg så kan jag i alla fall tipsa om att gå och se FUSE-föreställningen. Det är en dansteaterföreställning och jag har sett ett litet utdrag ur den och blev helt fast. Noir. Svart.

Planer är ingenting, planering är allting.

Kärlek

Den där känslan. Av att vara kär. Det var längesen. Det var längesen det pirrade i magen. Det var längesen jag vågade. Det var längesen någon kände det samma.

Kommer det hända?

Ibland tror jag nästan att det där bara är till för vissa. De lyckligt lottade. Vad händer med oss andra?

om vemod och saknad

Vemod. Är ett bra ord.

Det är kul att vara tillbaka på SVF. Och det är vemodigt. När jag gick in i det sunkiga solgårdsköket. Tänkte på middagar. Tänkte på frukostar. Luncher. Frukost på balkongen. Den sunkiga kylen. Den saknar man nästan. Även om herrgårdskylen kommer att bli lika sunkig.

Men det är ju inte solgården jag saknar. Det är de som bodde där. De som gjorde mitt första år på SVF. Några av dom jag räknar till mina bästa vänner. Även utanför SVF. Vänner för livet. som jag nu inte kan gå in till varje kväll om jag mår lite dåligt. Som jag nu måste ringa. Vänner jag inte kan knacka på deras dörrar när det är dags för frukost. Vänner som alltid fanns där. De finns fortfarande. men de är så långt bort.

Det är ett nytt år. Det är nya fina människor. Nya vänner för livet. Men det här året bor jag på Herrgården. Och inte Solgården. Och alla Solgårdsmänniskor som jag hängde med förra året finns på andra ställen. I andra städer. Men alltid i mina tankar.

om att bli ihopparad med en av dina vänner

Set me up with one of your friends sjunger Chris Thile i Nickel Creek.
Så brukar det ju vara? I gänget här hemma har det verkligen varit så. Men det är ganska roligt också. Och det bästa sättet att träffa någon på måste ju nästan vara genom sina vänner. Då vet man redan innan att det inte är en idiot med mördarhistoria.
Ju större bekantskapskrets, desto större chans att lyckas bli ihopparad med någon kompis kompis.

Låten, Set me up with one of your friends är en av mina favoritlåtar. Tyvärr finns den inte inspelad. Så man får hålla till godo med YouTube. Trist men sant.

http://www.youtube.com/watch?v=ylf4xzFeXf8

om ett brev

Hittade en hög med brev som jag inte hade öppnat idag. Ganska många tråkiga brev. Såna brev som jag fått under tiden jag gick på SVF och som mamma och pappa hade sparat. Typ kontoutdrag. Brev från Erikshjälpen med uppdateringar om projekt dom gör.
Men ett brev visade sig vara intressant. Och jag fick fruktansvärt dåligt samvete för att jag hittade det så sent. Det var ett brev från mitt fadderbarn i Kambojda. En teckning. En rapport om hur det går i skolan. Om hur han mår. Foton. Jag storgrät. Och skrev ett brev till honom.

Låttips: Heal the world med Michael Jackson. Visst är det lite klyschigt, men den låten kom direkt upp i hjärnan när jag fick brevet. Lyssna på den och gör som Michael säger.

om en separation och om ett monster

Så farligt är det väl inte. Nej det är det ju inte. Vi ses ju snart. Eller? Stockholm. Malmö.
Leprechaun Hayride spelade i Långared idag. Fantastiskt bra. Även denna gång. Bluegrass när det är som bäst. Men lite sentimentalt blev det. Nr kommer vi ses nästa gång? Hela sommaren har vi alltid haft något säkert datum eller något spikat tillfälle. Nu börjar allvaret. Plugg. På olika orter.

När jag kom hem och gick in genom dörren satt den största spindel jag någonsin sett på väggen. Trodde inte att det fanns så stora spindlar i Sverige. Hade jag inte varit så livrädd hade jag tagit en bild på den. Men jag vågade inte. FY FAN FY FAN FY FAN FY FAN.
Vågade knappt röra mig. Fast jag ville ju inte vara i samma rum som den. Så jag gick ut. Och släckte. Och hoppades att den var för stor för att ta sig under dörren. Kommer att drömma mardrömmar inatt. Om monster.

Låttips: Doubting Thomas med Nickel Creek. Fruktansvärt bra. Får mig att gråta varje gång. Ska nog göra det nu. Lite i alla fall.

om små och stora genier

13 år är han. musikalisk som få. Men det har han ju med sig från födseln. Ödmjuk är han också. Spelar cello som en liten gud.
Vi riggade studion i vardagsrummet. Ljudkort. Mick. Dator. Och så vidare. Han hade övat. Och lyssnat.
Kände av det där YEAH när vi var klara. Tog några timmar, men inte farligt lång tid. 3 timmar kanske. Han är den yngsta musikern på min senaste produktion. Men kanske den coolaste?

Låttips: Imagination med Al Jarreau. Skitbra låt. Man blir pepp direkt. Passar för alla tillfällen. Lyssna på blåset. Magnifikt. YEAH. Al Jarreau är ett geni. Kanske lite större. Till växten i alla fall.

om spöken och monster

Spöken finns. När jag cyklar hem i natten. De lurar bakom buskar. Bakom träd. De prasslar lite. Avslöjar att de finns. De står i skuggona. När jag cyklar hem i natten. De står innanför förrådsdörren när jag öppnar den för att ställa in cykeln. De gömmer sig när jag tänder lampan. Men när jag släcker och stänger dörren, när jag låser, då finns de. I busken bredvid. I trädgården. I skogen.
När jag låser upp dörren. Då står de i busken. Prasslar. Avslöjar att de finns. De finns i hallen. Men springer ut i mörkret. När jag tänder lampan.

Tänkte börja tipsa om en låt varje blogginlägg. Nu tänkte jag tipsa om Snow Patrol - Open Your Eyes. Den är bra. Inget mer med det. Den är bra. Jag mår bra av att lyssna på den. Då försvinner spökena.

om mästerverk

Vissa saker är mästerverk. Coldplays Viva La Vida album är ett mästerverk. Från början till slut. Kan inte säga vilken låt som är bäst för de hör ihop. Men om jag måste välja så är det nog Lost och Death and all his friends. Det finns minnen. Minnen till de låtarna.

Jag sitter och mixar. Om tre timmar har jag dygnat. Men jag kan inte låta bli. Det kommer att bli så bra. Två dagar har jag ägnat åt inspelning av trummor och bas. Jag och One-Take-Pertta och One-Take-Dave.
Lyssnar på låten nu. Tänker YEAH. Det är så gött att tänka YEAH om något som är mitt eget. Kommer kanske inte bli ett mästerverk. Men ändå ett YEAH. I mina öron. Och det är nog viktigast. Att vara nöjd själv. Och det är jag. Jättenöjd.
Nu är det bara stråkkvartetten och sångarna och syntarna kvar. YEAH. Och mixning.
Lite ska jag göra inatt. Mycket kommer att göras i framtiden. Men snart ska den bli klar. Förhoppningsvis.

om hemmafester

Ikväll är det fest. På vår gata. Kalkstensvägen. Satt på bussen hem. Märkte hur den, hållplats efter hållplats fylldes med lulliga ungdomar i 14-15-16-17-årsåldern. Kanske 18. Kanske. Svårt att avgöra...
Lite fulla. Någon gömmer sig längre bak i bussen. Gömmer sig för någon som inte vet att hon ska på fest?
Det sjungs. Det klirrar om kassar. de diskuterar partylåtar. De diskuterar sprit. De diskuterar fester. De skrålar. De spekulerar i vilka som kommer att vara där.
Va?! Kommer han va där? Tjejen gör en lustig min. Det finns historia. Som är privat, men hon vill ändå att tjejerna ska veta att det ändå har hänt nåt. Hon vill berätta. Men inte va för lätt.

Minns tillbaka till den tiden. När hemmafesterna var festerna. När nattklubb var lika med falskleg. När hela Mölnlycke kom på festen. Och alla hade bra historier att berätta efteråt.
Och alkohol var spännande. Och farligt. Och nytt. Och förbjudet. Då måste man ju ha det. Några rökte. Andra stod emot. Vissa snodde sprit från sina föräldrar lite ur varje flaska så märker de inget. Andra hade "kontakter". Andra hade syskon över 20.
Det hånglades mycket. Jag var dock alltid för feg för det. Och lite för mesig. Ingen ville ha en sån som jag.
Det dansades mycket. I vardagsrummet. Många högtalare sprängdes. Många glas gick i kras.
Det hände att polisen kom. Det var största skräcken. Polisen. Hjälp.
Det hände att grannarna klagade. Sura kärringar. Fattar dom inte att vi har fest?!

Saknar det nästan lite idag. Nu är det nattklubb eller bar. Möjligtvis en förfest hos någon. Med ett mindre sällskap. Sansat. Tillåtet. Man köper det man vill dricka själv. Kanske dricker man varannan vatten. Annars får jag så ont i huvudet imorgon!
När man var 16 var "varannan vatten" okänt. "Sansat" förekom aldrig.

Då var det fest varje helg nästan. Vart i hela friden tog föräldrarna vägen?!

om han i affären

Han sitter i kassan. I en butik.
Jag handlar. Ceasarsallad.
Vi känner varandra. Lite. Både för bra och för dåligt. Man vet exakt vem den andre är. Gått på samma skola. Varit på samma fester. Har gemensamma vänner. Bor i Mölnlycke. Bara det säger det mesta. Mölnlycke.
Hej
Vi pratar en stund. Om framtid. Och dåtid.
Ha ett bra liv.
Vi säger det inte men menar det. Kanske. Kanske vi aldrig ses mer. Kanske det dröjer tio år. Kanske vi ses imorgon. Kanske. Kanske inte.

om ett beroende

Jag är beroende av två saker. På riktigt beroende. Så att jag får abstinensbesvär. Så att det påverkar mig i mitt sätt att leva.

KAFFE
ELIZABETH ARDEN 8-HOUR CREME (även kallad hästsalvan)

Igårkväll trodde jag för en minut att jag hade glömt väskan på bussen. Jag letade febrilt efter den och inte en enda gång funderade jag över om plånboken var borta. Allt jag tänkte på var min hästsalva. Mina torra läppar sved. Mitt hjärta sved. Jag tände lampan. Väskan låg mitt på golvet. I väskan låg salvan. YES!

Varje morgon har jag samma rutin, vilken i princip bygger på att jag brygger kaffe, äter frukost, häller kaffet i min thermosmugg och sedan åker till jobbet. Det gjorde jag även idag. Men jag glömde en liten detalj. Jag glömde ta med kaffet! När jag upptäckte detta slogs jag av en hemsk huvudvärk som inte gick över förrän jag fick en kopp gratis på en Preem-mack vilken jag delar ut tidningar till.

Det är inte bra att vara beroende av saker. Kaffe kan jag klara mig utan när jag inte jobbar. Hästsalvan kan i nödfall bytas ut mot Lypsyl. Men det är inte riktigt samma grej. Det blir inte riktigt lika bra. Jag köpte hästsalvan i Hong Kong. Billigt. Billigare än hemma i alla fall. Min största skräck är att den ska ta slut och jag ska bli tvungen att köpa en ny som kommer att ruinera mig. Tur att jag köpte två i Hong Kong.

Jag vet att bilden är spegelvänd, det är bara för att jag tog den med datorns kamera och jag vet inte riktigt hur man gör för att spegelvända tillbaka den....

om besök, om en sked och om en speciell kärlek

Besök. Det är det bästa jag vet. Att ha gäster. Att få ta hand om lite. Visa upp Göteborg. Visa alla bra ställen. Smultronställen.

Efter U2-konserten sov vi. Besökarna och jag. Skedade. Svettades. 4 i en säng. Bara för att det var mysigt. Bara för att vi inte setts på länge. På morgonen var vi bara 2. Personerna på kanterna hade blivit utknödda. Låg på golvet eller i någon annan säng. För sängar fanns det gott om. Ändå skulle vi sova i samma. För det var mysigt. För att ingen skulle bli ensam.

Det kändes lite tomt. När du åkte. Någonstans i närheten av hjärtat. Det är en väldigt speciell kärlek. En väldigt speciell vänskap. Som jag aldrig har stött på förr. En väldigt speciell relation. Mellan oss. Svår att sätta fingret på. Men vi ses ju snart igen? Men ändå vemod. Ändå en känsla av att du är långt bort. Och du kommer vara långt bort. Men det kommer ändå alltid vara du och jag? Som de vänner vi är?

om att köa, om att vänta och om den bästa konserten

207. Det var numret på min hand. Jag skulle in som nummer 207 på Ullevi.
Alla i gänget fick nummer. Alla utom Hunken som kom en massa timmar för sent och fick stå i en annan kö.

Vi hade picknick. Pastasallad. Kassler. Bröd. Läsk. Vatten. Papptallrikar. Plastmuggar. Plastskedar. Filt.

Det var sol. Varmt. Vi solade. Vi pratade gamla minnen. Vi pratade om framtiden. Vi pratade om U2. Lyssnade på U2. Spekulerade i hur konserten skulle bli.
Gick på äckliga bajamajor. Stod i kö till de äckliga bajamajorna. Usch.

Vi ställde oss i nummerordning. Vi som hade nummer. 300 stycken var vi. Speciell kände man sig.
Vakter med megafon fixade ordning och reda. På ett led med händerna på varandras axlar tågade vi in på Ullevi. Först.
Vi powerwalkade över planen. Fick inte springa. Vet inte vad straffet för spring var, men det måste ha varit hårt. Riktigt hårt.
Vi nådde målet. THE CLAW. Stod i cirkeln.
Hunken ringde. Var är ni?! Jag powerwalkar allt var jag kan!! Okej, jag kommer! Jag ser er!
En reunion utan dess like.

Ännu mer väntan. Ignorerade kissnödigheten så gott det gick. Det gick liksom inte att ta sig ut. Då skulle jag förlora platsen. I THE CLAW. Så jobbar jag inte.

Snow Patrol gick på. Peppade publiken. Vi sjöng med för fulla halsar. Värmde upp inför U2.

Ännu mer väntan. När kommer de? De gick på typ halv tio igår. Undrar om det är samma idag?
U2 gick på. Typ halv tio. WOW vad bra! WOW vad nära Bono var! WOW vad coolt när broarna åkte över våra huvuden! WOW när Beautiful Day kom! WOW när alla tände mobilerna på One! WOW när alla tog på sina masker! WOW vad fort det tog slut....

Det var den bästa konserten. Den bästa jag någonsin varit på. Kanske den bästa jag någonsin kommer att vara på.

om att få oväntat besök

Var stressad på jobbet. Lite mer än vanligt. Telefonen ringer. Mamma.
Om några timmar kommer våra österrikiska vänner hem och vill se vårt välstädade hus.
Jag hade aldrig träffat dem innan. Eller jo, Lisa träffade jag när jag var 8 år. Men inte sen dess. Och skulle hon och hennes pojkvän komma. Och jag skulle inte hinna städa. Och jag skulle inte hinna allt det jag skulle hinna. Och hela världen skulle sprängas. Och sugas in i ett svart hål.
Typ så kändes det.
Var nervös. Hela eftermiddagen.
Det släppte när de kom. Trevligaste och mest chilliga paret ever. Några år äldre än mig, men inte farligt. Vi pladdrade oavbrutet från det att de kom tills dess att vi sa god natt. Eller Gute Nacht. På tyska.

De var fascinerade över vår trädgård. Med skogen och berget. Och rådjuren. Rådjuren var fascinerade av oss. Rådjuren var också lite av ett oväntat besök. Hade inte sett dem på länge. Men nu visade de upp sig från sin finaste sida. Nu när vi hade storfrämmat. Vilken timing!

Har nu blivit inbjuden till Wien. Nästan befannen att komma dit. Vilken befallning alltså. Jag är riktigt sugen på att lyda. Wien har jag alltid velat se. Och nu har jag gratis boende mitt i stan. Sweet.

Imorgon är det U2. YEAH.

om att vara sjuk

Jag är aldrig sjuk. Sa jag till min chef när jag började på jobbet i juni. Jag är aldrig sjuk så det är ingen fara!
Igår fick jag äta upp mina ord. Jag ringde till chefen.
Jag är sjuk....

Tog en skön sovmorgon. Åt frukost i två timmar. Lyssnade på vad vi hade åstadkommit igår. Spelade in lite ny sång. Pratade typ en timme i telefon med E. Vi skulle ha gått på Liseberg idag, men jag är sjuk. Hon förstod. Hon lät inte så besviken. Tur.
Åt lunch. Couscous, wokgrönsaker, chili, soya. Och vitlök. Så att jag blir frisk. Ska ändå inte hångla. Inte just idag. Inte imorgon heller.

Gick och handlade. Men de hade inte Ben & Jerry's i vår lilla närbutik. Så jag åkte ner till Konsum. I centrum. Köpte en underbar Ben & Jerry's Chocolate Macadamia. Macadamianötter är det bästa jag vet.

Åkte hem. La mig i sängen bland typ fem fluffiga kuddar. Drog täcket upp till hakan. Satte datorn på en stol nära sängen. Öppnade min glass. Tog en sked. Satte på Marie Antoinette. Bra film. Bra musik.
Sofia Coppola är ett geni.

Min chef ringde. Jajamännsan, jag kommer imorgon!

om en produktion

Jag packade upp datorn. Jag hade åkt buss i 2 timmar. Vi kopplade in alla grejer. Han stämde gitarren. Vi lyssnade på låten. Genom hans goa högtalare.
Cirka två timmar ägnade vi åt att spela in gitarren på min senaste dänga. Vi jobbar så bra ihop och har kommit fram till så bra saker tillsammans. Känslan i låten byggs upp mer och mer. Precis så som jag vill ha den.

Det är en så mäktig känsla när ett projekt som man mest har jobbat med själv och drömt om att det till slut ska bli en färdig låt börjat utvecklas till att bli något. När man spelar in på riktigt och inte bara gör små utkast. När det är andra personer inblandade. När duktiga musiker vill spela min musik.

När det blir en riktig produktion av en låtidé. Det är det som gör att man vill fortsätta. Det är den känslan som är anledningen till att det är detta jag vill göra.

om den perfekta meditationen

Var jättetrött. Sådär trött att det är tungt att andas. Så att man tror att man ska falla ihop på golvet. Klarade i alla fall att gå från busshållplatsen och hem. 50 meter. Kändes som en mil.
Det var kolsvart hemma. När jag åkte var det full fart. Nu helt dött. Nästan lite skrämmande. Tyst. Tände lampan. Tände lampan vid pianot. Satte mig på pianostolen. La fingrarna på tangenterna.

Musik kom. Ut ur vårt vackra piano. Spelade soulballader ur The Slick Book. Spelade Bo Kaspers-låtar. Spelade egna låtar. Spelade nya låtar som inte fanns förrän jag tryckte ner tagnenterna. Till varje låt fanns en speciell relation. Minnen. Fina och fula. Vemod. Lycka. Sorg.

Nu är det snart dags att ta farväl. Farväl av vänner som man inte kommer att träffa på en väldigt lång tid. Gänget kommer att spridas över hela Sverige i höst.
Det kommer att finnas kvällar då jag sätter mig vid pianot och spelar. Blundar. Kommer minnas den här sommaren. Sommaren med er. Tack.

om en röst i radio

Lyssnade på morgonpasset i P3 hela dagen på jobbet. Gästsidekick: Navid Modiri. Hulebäcksgymnasiets stolthet.
Det slog mig efter ett tag att jag under varje låt satt och längtade lite tills låten skulle ta slut. För han har en vacker röst. Navid. En röst som tilltalar mig. Tydligen. Lite sådär lagom göteborgsk touch. Och ganska basig.
Men det var nog hans uttryckssätt. Kanske?
Efter en ganska lång stunds analyserande kom jag på det. Hans röst och sätt att uttrycka sig liknade en kille som jag var ihop med ett tag. Ett ex. Och när jag var ihop med honom var det hans uttryckssätt som jag föll för. Och som jag fortfarande kan minnas.

Frågan är då: Är det för att Navid påminner om exet som jag gillar hans röst eller är det de båda har gemensamt jag är lite svag för?
Du som är psykolog kan väl berätta?

om en freestyle II

Det blev freestyle. Hade inget annat val. Tog med en massa skivor. Bland annat båda Salem Al Fakirs skivor, Detektivbyråns "Wermland", 6 skivor med Michael Jackson, alla John Legends skivor. Och så vidare.
Skämdes dock. Mycket. Hade den i väskan. Freestylen alltså. Var svårt att byta skiva utan att någon skulle se. Men jag tror att jag lyckades.

Här ligger den gömd i min väska tillsammans med den fantastiska boken Into the Wild av Jon Krakauer

Örebro är en fin stad för övrigt. Och festen hos Latino vad grymt. Sov i en Tottenhamspelares säng i natt. Minus Tottenhamspelare. Fick bara låna hans rum... Men ändå!
Mysig fika på stan i Örebro. Fick vara med när Latino köpte sitt 700:e par klackskor. Eller något sånt. höööööööga.

Tåg hem. Freestyle. Salem Al Fakir. John Mayer. Detektivbyrån. Äcklig tågtoa.

om en freestyle

OK, det här är lite pinsamt. Men vad gör man inte?
Min gröna iPod mini (som för övrigt också är lite pinsam) har pajat. Inte så konstigt. Jag har haft den sen 2an på gymnasiet. Vet inte vilket år det kan ha varit. Typ 2005 eller något. Längesen i alla fall. Så det var nog ganska väntat att den skulle paja.
Har tänkt köpa en iPhone, men den kostar ju sin slant och jag har inte råd just nu.
Och idag ska jag åka tåg. 3 timmar. Till Örebro. Och i morgon ska jag åka hem. Tre timmar. till Göteborg. Utan musik?! GAH!

Letade i hela huset. Hittade till slut vad jag sökte. En gammal dammig CD-freestyle. Pinsamt. Att behöva använda den gamle räven. men vad gör man inte?
Så nu när jag åker till Örebro ska jag alltså vara retro nog att använda en CD-freestyle. Är 90-talet och början av 2000-talet retro än kan man fråga sig? Nja... Jag gömmer den nog i väskan.

om en märklig promenad

23.30 gick bussen från kungsportsplatsen. På sätet bredvid mig fast på andra sidan gången satt en kille med gröna byxor. En kille jag inte kände igen. Jag såg att han tittade lite åt mitt håll. Jag hade ju röda byxor.

"Ursäkta, detta känns väldigt konstigt, men jag bara undrar, jag såg att du hade ett tuggummipaket, det är inte så att jag skulle kunna få ett? Förlåt det här känns väldigt konstigt..."

Så började det. Sen pratade vi länge. Resten av bussresan.
Bussen fortsatte inte mot Skogen. fick gå. Det skulle han också. Vi tog en promenad. En nattlig promenad. En märklig promenad. Genom ett mörkt Mölnlycke. Åt samma håll.
Han fattade inte hur man kunde lägga så mycket tid på musik. Som jag gör. Men han tyckte att det var bra. men han fattade inte.

"åt vilket håll ska du?"

Åt samma håll. vi gick. Strosade. Han klagade på att jag gick för fort. Jag saktade ner.

"Har du bråttom någonstans?"

Nej. Jag bara går fort. Det gör jag alltid.
vi kom fram till mitt hus. Nu skulle vi inte åt samma håll längre.
Hur säger man hej då när man har känt varandra i tjugo minuter och vet att man aldrig kommer att ses igen. Vet knappt vad han heter. Bara hans förnamn.
Efter lite eftertanke blev det en kram.

"Tack för promenaden! Trevligt att träffas!"

Ses aldrig mer? Fast det kanske inte behövs. Det var där och då. Och märkligt.

om att missa bussen

Jag förstår inte vad som är fel på mig. Alltid när jag ska med bussen missar jag den. Får alltid ta nästa. Vänta en halvtimme extra. Måste verkligen skärpa mig.
men jag missar liksom inte bussen sådär grovt. En minut kanske. Två kanske. och aldrig den bussen som går från ICA-affären, utan bara den som går precis på gatan nedanför vårt hus. Måste vara för att det är FÖR nära. Eller?

om liftare

Jag satt i bilen. Det ösregnade. Jag var på väg hem från jobbet. Svängde av mot den där leden. Som jag alltid tar. På busshållplatsen stod två tjejer med ryggsäckar. Den ena pekade med tummen. Sådär som liftare gör. Jag handlade på impuls. Svängde. Släppte in tjejera.
"Can you drive us to the city center?"
Tyskar. Trevliga. Lite hippies. Jättesnälla. Tacksamma.
De var på rundresa. Liftade överallt. Tältade. Hade aldrig varit i Göteborg innan.
Det var trafikkaos i centrum. Men till slut kom vi fram till centralstationen där jag släppte av dem. Lämnade en lapp. På den hade jag i all hast klottrat ner lite grejer jag tyckte att de borde se i Göteborg. Och mitt namn och telefonnummer. "If you need something".

Spännande. Nu kan jag bocka av det från min lista över saker att göra innan jag dör. Plocka upp liftare.

om röda blöta byxor

Jag gjorde det som jag bara har hört andra göra. Jag tog på mig mina byxor när de var blöta. Mina fina röda. Tvättade för första gången. De hade fått en fläck.
tog ut dem ur tvättmaskinen. De var kalla och dyngsura. Vrängde dem. Drog i dem.

tog av mig strumporna. Tog av mig byxorna. De gröna. Satte på mig de dyngblöta röda. Gick runt en stund.

Urinvägsinfektion nästa?

om båtliv

Då sitter man nere i ruffen och skriver. Det regnar. Lyssnar på morgonpasset i P3 på pappas "vevradio" som prasslar. Har inget internet som funkar till min MacBook så jag får nöja mig med familjens superstora laptop.
Bleve upplockad i Grebbestad igår efter en lång bussresa med Peter Siepen på sätet framför.
Grebbestad. Är en hamn med mycket folk. Och vår båt låg på en förbjuden båtplats utanpå en motorbåt som skulle säljas. Jättestor. Jättevit. Jätteglansig.

Naturhamn. Tilläggningen var väl lite mindre smärtfri. Backen på vår båt är inte vad den borde vara. Men efter mycket meck fick vi en fin plats här bredvid våra vänner.
Kvällen spenderades grillandes på klipporna.
Kortspel i grannarnas ruff. Fotogenlampa.
Sova. Obekvämt. Smatter på taket. Regn. Frukost nere i ruffen. Lyssna på P3 i vevradio. Nu är det dags att gå. Bli blöt. Det är båtliv.

om att vara i tid och om dubbelfika

Det är konstigt med mig. Jag är alltid i tid när det är något superduperviktigt jag ska till. Typ jobbet. Typ anställningsintervju. Typ spelning. Typ intagningsprov. Typ när jag ska resa långt.

Men när jag ska ta bussen härifrån Mölnlycke. Då får jag alltid springa. Alltid. Hur mycket packning jag än har. Tar jag bilen - inga problem. Bussen - får jag springa.
Idag hann jag med bussen. Jag sprang. Klockan gick före så jag var övertygad om att jag hade missat den. Tills jag hörde ljudet. Det där brummande. YES! Jag hann!

Hann även med tåget till Alingsås. Åt lunch och fikade med Läckan i Alingsås efter att ha fikat med Pannkaksguden i Göteborg. Dubbelfika.
Chailatte i Göteborg. På Avenyn.
Lunchbuffé och cocosboll och cappuccino i Alingsås. Tåg fram och tillbaka och sen buss. Lyckades inte missa någon av dem. Gött!

Får se om jag hinner med bussar och tåg imorgon. Ska haka på familjen som seglar i bohuslän. Sweeeeeet....

om polisbilar och brännmaneter

När jag åkte hem från jobbet idag körde en polisbil om mig. Då spänner man sig lite extra. Kollar på hastighetsmätaren. Jodå lagligt körde jag allt. Det gjorde inte polisbilen. Låg bakom den jättelänge. Såg hur andra bilar saktade in lite. Alla körde laglydigt och gjorde inga dumma omkörningar eller körde över heldragen linje.
Den enda som körde lite för fort var polisbilen.
Jag följde den med blicken. Tänkte på den lite som en brännmanet. När man ska bada i havet kollar man ju alltid så att det inte finns någon brännmanet i närheten. Och om det nu gör det - som man kan förvänta sig här på västkusten - så håller man stenkoll på den även när den simmar iväg.
Lite samma sak med polisbilar. Man håller liksom koll på den. Slänger ett öga mot den då och då för att se var den är. Även om man vet att man inte har gjort något fel.

om ett halleluja moment

Vad är ett halleluja moment? Det borde ju va när det går riktigt bra? Typ som i den här videon...

om röda byxor och om chefer

Röda byxor. Det är inne. Tror jag. Man ser dom överallt i alla fall. Jag köpte till och med ett par själv i början av sommaren och dom har använts flitigt.
Varför just rött? Jag som hänger med lite dåligt har nog inte riktigt fattat hypen men jag köpte ett par ändå. Det var ju rea. Och dom satt bra. Eller i alla fall ganska bra.
Upptäckte i slutet av terminen att vår lärare lite oväntat hade ett par knallröda byxor. Trodde inte att han var den vågade personen som tar steget liksom. Men det var tydligen hans "gigbyxor". Han hade dem på gigs. En annan som har röda byxor på gigs är Simon Norrsveden.
En person jag känner sa en gång att han "aktade sig för att köpa röda jeans för att det var så brattigt". Fastän han tyckte att det var snyggt. Konstigt.

Jag har ett par mintgröna också. Vet inte om det funkar lika bra. Det var också rea. Sånt här kanske man inte ska avslöja på internet. Alla kan numera läsa att mina färgade byxor var billiga. Ajdå.

Vi var ute och badade idag. Någonstans i södra skärgården. Lerkilstrakten. Det var varmt i vattnet. Och "slippery" stenar. Vi åt räkor och makrill och kyckling och bröd och mycket annat gott. Pratade massa strunt. Berättade rövarhistorier.
Vi kom in på ämnet chefer. På liseberg. S hävdade att de hade det bästa jobbet.
"Varför?" frågade jag
"Jo men dom går ju mest runt i parken"
"och gör vadå?"
"Sånt som chefer gör"
"vad gör chefer då?"
"jomen sånt där... ser till så att dom som jobbar mår bra. Och allt annat som chefer gör."

Jag vill också bli chef. Se till så att folk mår bra.

Om att vara besökt och om utländska telefonsamtal

Nu har min myspace www.myspace.com/sofiahallgren fått 144 besökare. Låten har spelats 141 gånger. På tolv dagar! Stort. Stort. Stort.
Min blogg däremot har ingen besökt. Det gör mig inte så mycket. För min myspace har 144 besökare på tolv dagar. Det är tolv besökare om dagen. Det kanske låter lite för alla er som har typ 5000 besökare om dagen. Men för lilla mig som trodde att jag skulle förbli osedd på myspace är detta coolt. Och stort.

Nu medans jag satt här och skrev i godan ro ringde telefonen. Ett låååångt nummer på nummerpresentatören. Min mormor brukar kalla den för skvallertant. Nummerpresentatören alltså. Någon sa/skrek "Annika" med någon konstig brytning. "Do you speak English?". Mammas österrikiska vän ringde. Jag vågade inte säga att jag kan tyska. Vi pratade en stund. Hon fick numret till mammas mobil.
Spännande med utländska samtal. När jag var liten var jag livrädd att Iris skulle ringa när jag var ensam hemma. Tyckte att den österrikiska tanten var lite läskig. Nu tycker jag bara att det är coolt. Spännande. Och roligt att prata engelska. Eller tyska om man så vill.

så var man inte arbetslös längre

Min första tanke när klockan ringde klockan 05.00 i morse var "okej det här jobbet vill jag inte ha".
Det tänkte jag inte klockan 11 när jag hade jobbat klart och ringde till en kompis som precis ätit frukost.

Jag börjar fundera på hur man får folk att läsa den här bloggen... Kanske borde göra den mer intressant och marknadsföra den lite så att folk hittar hit!

Jaja, nu är det dags att sova! Imorgon är det upp i ottan och köra tidningar igen!

God natt!!

Ojdå hur gör man nu då?

Jaha då hade man en egen blogg. Men först var man inte. Och inte sist.

Och förmodligen kommer ingen att läsa den heller. För så jävla intressant är jag inte.
Men det är kul att skriva!

Trött som en åsna ska jag nu gå och lägga mig, för imorgon ska jag upp klockan 05.00. Blir lite smått illamående bara av tanken.

God Natt! Sov gott!!

/Korus