om vemod och saknad

Vemod. Är ett bra ord.

Det är kul att vara tillbaka på SVF. Och det är vemodigt. När jag gick in i det sunkiga solgårdsköket. Tänkte på middagar. Tänkte på frukostar. Luncher. Frukost på balkongen. Den sunkiga kylen. Den saknar man nästan. Även om herrgårdskylen kommer att bli lika sunkig.

Men det är ju inte solgården jag saknar. Det är de som bodde där. De som gjorde mitt första år på SVF. Några av dom jag räknar till mina bästa vänner. Även utanför SVF. Vänner för livet. som jag nu inte kan gå in till varje kväll om jag mår lite dåligt. Som jag nu måste ringa. Vänner jag inte kan knacka på deras dörrar när det är dags för frukost. Vänner som alltid fanns där. De finns fortfarande. men de är så långt bort.

Det är ett nytt år. Det är nya fina människor. Nya vänner för livet. Men det här året bor jag på Herrgården. Och inte Solgården. Och alla Solgårdsmänniskor som jag hängde med förra året finns på andra ställen. I andra städer. Men alltid i mina tankar.